Jag har alltid sagt " haha , jag är inte en sån tjej som håller på med killar och har relationer " .
Jag anser mig själv som en sån tjej som undviker kärlek.
Men sanningen och min moral säger helt annat än vad jag verkar alltid göra.


??????
Min etik: "Jag ska inte låta mina känslor över någon gå så långt. Jag ska spara allt jag har till min sanna kärlek! Osv "

Min moral: Jag kontaktar personen och försöker/ tror att något äkta kan hända mellan oss men i det verkliga livet så slutar det alltid att jag gjorde ett misstag och allt var ett ren slöseri med tid , tårar och brustna hjärtan.
??????

Jag ska berätta hela min crush historia, från och min första crush till min nuvarande crush.

Crush nr 1:
Jag brukar inte räkna min första crush som en äkta crush, just pågrund av att jag var väldigt ung och visste ingenting.
Men han var ändå något.
Så okej. Crush nummer 1..
Han var en kille jag gick i samma klass med i 3an och uppåt till 7an i grundskolan.
Jag tyckte att han såg söt ut redan dem första veckorna han var en ny elev.
Det var inget jätte speciellt. Jag bara kände mig otroligt nervös nära honom, jag hade små omogna fjärilar.
Jag var 9år. Vad visste jag om kärlek eller hur man skulle reagera..
Helt ärligt så var jag inte ens KÄR I honom. Jag var bara jätte intresserad att bara bli hans vän och stå nära honom. Han var bra vänner med alla, men knappt pratade med mig.
Jag visste inte had förhållanden var eller vad som egentligen försegick när två personer var intresserade av varandra.
Jag hade hört andra rund skolan snacka runt om " chans " .
Jag hade hört klasskamrater " fråga chans " på varandra.
Då hade jag ingen aning om vad det var... Men att " fråga chans " var bokstavligen att fråga någon om man har ett chans med dem, vilket betydde ungefär som " vill du bli tillsammans med mig " .
Så Jag bestämde mig helt spontan att fråga chans på denna kille, en lunch rast.
Jag ser honom ute på skolgården och jag tar min chans.
Jag går fram till honom och säger pinsamt " får jag fråga chans på dig? "
Han svarar " jag ska tänka på det " och går iväg mot sin kompis.
Därefter så ser jag dem skratta och titta på mig.
Efter nån minut så ropar han " NEJ " och dom fortsätter skratta.
Alltså, han gick till sin vän om " advise " och vad han skulle göra :-).
Japp.. Trevligt trevligt.
Men det var inte sista gången...
I 4an, på våran första Nobel fest så gick jag fram till honom igen och frågade chans.. Han sa nej :-)
Sanningen är, jag kände knappt andra killar . Han va en kille jag ville bli vän med. Någon han kunde lita på, berätta skämt, och någon att busa med. Medan jag trodde " fråga chans" var samma som att säga " vill du bli min vän " så visste han säkert vad den riktiga betydelsen var och han var helt enkelt inte intresserad i mig.
Ännu en gång... I femte klass.
På vår andra Nobel fest, så tar jag honom åt sidan... och jag frågar chans..

Damm... Jag gav aldrig upp..
Ju äldre jag blev, så hade jag någon slags crush på honom. Men han var aldrig nån jag kunde tänka gifta mig med eller tyckte han var " perfect ".
Det var ingen crush som jag på nätterna låg uppe och tänkte på.
Han var en simpel crush jag bara ej gav upp...
Så i 3år , från årskurs ( 3-6 ) så hade jag en slags crush på honom.

Men mina tider där i den skolan var inte enkla..
Mer om just det kommer jag skriva i ett annat inlägg. Nu fokuserar vi mest på denna crush.
Alltså, killarna var ej så trevliga om att jag hade crush på denna kille hah..

Från årskurs 4-6an så retades killarna med mig och upprepade min mening att fråga chans ( ändrade lite ) och sen skrika ut svaret killen gav
" ( hans namn ) vill du bli ? "
" NEJ!! XD "

Att får höra det där ^ nästan varje dag i 2 år blev väldigt tröttnande för mig och svårare för mig ju äldre killarna blev och ju starkare / agressivare dem blev.

Jag förstod inte vad felet var. Jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Vad var fel på mig? Är jag den som startade mobbningen imot mig?
Jag förstod inte varför jag fick gå igenom saker som dem gjorde, bara för att killarna fick reda på att jag gillade deras kompis.
Men vad ska man göra..
Killar ni vet...
Speciellt unga och omogna killar..
Akhh dom är ett riktigt vass kniv som kan skära dig väldigt djupt och lämna största ärret bakom sig.

Det var det.
Min första och svåraste crush jag fick gå igenom.
Men som jag sa förut, jag räknar inte honom som en äkta crush för mig.

En crush för mig är en person man har känslor för, och bara är mycket attraherad till. Så attraherad och intresserad att man skulle göra allt för att lära känna personen, spendera tid med personen och skapa söta minnen.
En person som man kan tänka sig i alla situationer och har små söta scener i sitt huvud ( eller är det bara jag.. :| )

Min absolut första crush , en som som tänkte på nästan varje dag ... Och mycket mer... Ja han kommer jag skriva om en ny inlägg som jag kommer påbörja så fort jag har avslutat denna inlägg!. xx

Hej och välkomna till min blogg!
Jag fick denna spontan Idea från en vän som förmodligen var sarkastisk men när Jah tänkte efter, så lät " du borde skaffa en blogg " en bra idé?.
Innan så brukade jag skriva en massa långa texter på min privata instagram konto.. Texter som drömmar Jag hade haft, all slags texter om alla mina crush, allt jag hade upplevt / allt Jag drömde om . Och, alla mina misstag jag har gjort.

Genom denna blogg vill jag bara skiva av mig. Jag vill skriva ut det tunga vikten på mitt hjärta som tar kål på min huvud pågrund av alla dessa tankar och upplevelser som dör för att komma ut. Dör för att bli delad.

Jag förväntar mig inte att jag ska få läsare och sånt.
Jag vill bara använda denna blogg som en dagbok för mig själv och kunna läsa om efter några år och se tillbaka på minnen och tokigheter.
Men om läsare blir intresserade i det Jag skriver så har jag inget emot ifall dem vill fortsätta läsa min blogg.

Min blogg kommer innehålla allt möjligt.
Jag har kommit på ett par kategorier som ex crush , min dag, pinsamma stunder osv för att göra allt lättare för mig själv att hitta olika texter Jah har skrivit och vad dem delvis handlar om.

Då startar vi väll denna blogg , Ska vi? :)